I år firade vi hemma i kvarnen, bara vi två och djuren. =) I år handlade det om att äta god mat och bara ha det mysigt. När fyrverkerierna satte igång gick vi högst upp och hade då milsvid utsikt åt alla håll. Glädjande nog tyckte Loke bara att det var himla tråkigt och somnade mitt i allt pangande. Vi gjorde en ambitiös middag med både förrätt, varmrätt och efterrätt. Lyxigt, men enkelt att göra.

Tidigare nämnda pojke från "Min första kärlek" får ett omnämnande här också, som en fortsättning på föregående inlägg i princip.

Såhär skrev jag hösten 2003, strax efter att jag börjat på skolan med fotoinriktning och flyttat in på internatet:
"Ovädret började redan igår med kraftig blåst. Jag hade en orolig känsla i magen när jag gick och lade mig. Halvvaknade någon gång inatt av att fönstret skallrade kraftigt och regnet smattrade på mitt fönsterbleck. Och plötsligt mullrade åskan högt och nära. Jag sträckte ut min hand till vänster sida om sängen för att röra vid dig i sängen intill och försiktigt be dig att lägga dig bredvid och hålla om mig, skydda mig från det skrämmande oljudet, som du brukat göra.
Men vi delar inte samma rum längre, du är inte bara en armlängds avstånd från mig längre och det enda min hand fann var min vägg utan tavlor...
Just då kände jag mig väldigt, väldigt ensam. Och åskan fortsatte mullra."

Ovanstående kanske säger mig mer än det säger er läsare egentligen, men han var liksom min fyr på stormigt mörkt hav för alla dessa år sedan. Även om han ibland stod för vissa stormar själv också.

Han var min bästa vän både före att vi blev ett par och i många år efter att vi slutade vara det. Den man kunde prata om allt med, den som förstod precis, den som visste vad som behövdes i alla olika sinnestillstånd. Han var den sortens vän som man kunde sms:a mitt i natten när man hade någon kris och fråga om man kunde komma över, för man ville inte vara ensam. Var han vaken så var svaret ja.

Men han lutade sig även mot mig ibland. I början av 2004:
"Hade just satt mig på bussen från Må för att ta mig tillbaka till internatet, då ¤¤¤¤ ringde. Vi skulle träffas imorgon, så min första tanke var att han kanske behövde ställa in. Istället var det en smått vemodig röst som nådde mig från andra sidan luren och frågade vad jag gjorde.
- Nä.. Sitter på en buss till Brommaplan, för att sedan ta mig vidare till internatet, sade jag. En stunds tystnad.
- Mm... Du har inte lust att komma hit istället..?
- Självklart. (Jag förstod att något var galet)
- Jag vill inte vara ensam inatt.
- Jag är på väg. Så jag ändrade min kurs och tog mig ut till ¤¤¤¤ istället. Han var ganska nere och min närvaro kunde få honom lite gladare, kanske. Han sade att det var skönt att det alltid går att ringa mig och veta att jag alltid kommer ställa upp."

Ska man vara riktigt petig så var min första kärlek en kille som hette Niklas. Vi gick i samma klass på lågstadiet och jag sprang fram och pussade honom på kinden när de hade vunnit en fotbollsmatch. Jag hade även sett ut huset vi skulle flytta in i när vi blev stora. =P I övrigt pratade jag knappt med honom. Det var även en flicka till i klassen som också var kär i honom och vi gav varandra onda ögat emellanåt, hahaha.

Den första Kärleken är den tidigare nämnda från listans inlägg #1, han som lät mig bo hos honom resterande delen av gymnasietiden, även efter att det tog slut mellan oss. Många glada och sorgsna minnen på en och samma gång när jag tänker tillbaka på den tiden. Jag har ju fört dagbok digitalt sedan år 2000 och läser om alla inlägg emellanåt. Man kan liksom se hur mycket en människa har påverkat en, man förstod det inte alls då. Men hur som helst blir den speciella pojken nog den som får kallas första kärleken.

Hmm, personlig men inte privat i en offentlig blogg, kanske? Var nu den gränsen går. Jag kommer ursprungligen från Värmland, men har nu, 28 år senare, sedan länge lämnat skogarna. Har hela livet fått mest komplimanger för mina ögon, som är gulgröna. Jag har hört att det endast är 3% av jordens befolkning som har gröna ögon och således är det den mest ovanliga färgen. Som liten var jag först ganska löjligt gränslös. Blyg, men om jag väl fick för mig något så kunde jag gå fram och prata med vilken främling som helst. Jag har sedan barnsben föredragit att vara lite av en ensamvarg, jag gillade att sitta i mitt hörn och rita och skapa hela världar av modellera. Jag kunde vara så koncentrerad och inne i min egen värld att jag bokstavligen inte kunde höra något som kom utifrån förrän folk skrek i örat på mig. Det har alltid funnits djur i hemmet. Jag har nog mer eller mindre haft vartenda sorts djur som går att införskaffa i en zoobutik. Och katt och hund givetvis. Jag växte upp med film och TV-spel i massor, eftersom pappa hade en videobutik/biljardhall/arkadhall, så det var bara att plocka. Det var också på detta sätt som jag i mycket tidig ålder hade stor tillgång till anime, även om jag inte tänkte specifikt på det då. Nere i arkadhallen var jag den enda ungen under 16 som kunde spela utan att bli bortkörd och jag var kaxig nog att påpeka för alla stora grabbar att pappa ägde stället. Sedan utmanade jag dem på Street Fighter och spöade skiten ur dem! ;D Under hela grundskoletiden var jag aldrig en del av innegängen, men jag tillhörde heller inte några av de mobbade. Inte som jag vet om i alla fall. En kille gjorde på lågstadiet en ansats till att göra livet surt för mig, men när han till slut tog min mössa en kall vinterdag och tyckte att han var himla lustig som inte skulle lämna tillbaka den - då fick han en välriktad spark på smalbenet av mig och efter det gjorde han mig aldrig något igen. Som 12-åring blev jag medlem i föreningen Mangakai och kan skryta med medlemsnumret 18. Högstadiet försvann i en rasande fart där jag och min bästis var riktiga pluggisar, förutom när vi gjorde fåniga koreografier till musik för att roa oss. Jag lyckades även hitta några likasinnade manga/anime-intresserade i grannstaden och åkte ofta dit på helgerna för att ha filmkvällar. 1997 lyckades jag ta mig på min (jag tror det var) andra filmvisning som Mangakai anordnade i Stockholm. På den tiden var det ett mycket mafffigt bioprogram, även om det står sig ganska slätt i jämförelse med dagens animekonvent som anordnas. Det var från och med den visningen som jag började få ett kontaktnät i Stockholm. När det var dags att söka till något gymnasium, så tänkte jag en extra vända och bestämde mig sedan hastigt och lustigt för att jag skulle läsa i Stockholm. Naturbruksprogram, inriktning djurvård, riksintag. Där skulle jag komma att lära mig om både våra vanligaste sällskapsdjur, lantdjur och exotiska djur samt bland annat praktisera på hunddagis. Som liten hade jag tankar på att bli veterinär, men det som främst drev mig mot utbildningen var nog att få komma till kompisarna i Stockholm. Jag kände mig mer hemma i storstaden än i Värmland, där det på den tiden var knepigare att inte vara norm. Ingen kunde ha varit mer förvånad än min mamma. Jag var ju hennes snälla och tysta barn, som aldrig gjorde några tokigheter och mest gillade att sitta inne på mitt rum. Men jag kom in på utbildningen och jag flyttade iväg själv till Stockholm. Jag hade inget boende spikat, utan var lovad en bäddsoffa hos en kompis till att börja med. Någon direkt inkomst har man heller inte som studerande innan man fyllt 20 - endast studiebidraget på ca 1000 kronor och inackorderingstillägg. Hur jag lyckades överleva på ungefär 4000 kronor i månaden i tre år är endast tack vare snälla vänner som ställde upp. Någon bostad gick ju omöjligen att få och även om det hade gått, så hade jag inte haft råd. Det var ett kappsäcksliv och himla ostabilt i början, men sedan kom Kärleken som lät mig bo kvar hela den tid som var kvar av gymnasiet, fast det tog slut mellan oss efter ett tag. Det var också han som drog med mig på min första Medeltidsvecka på Gotland. Efter tre år i Stockholm fanns det inte på kartan att bo i Värmland igen. Jag blev kvar i Stockholm. Jag försökte få jobb efter studenten, lyckades inte, bestämde mig för att förbättra betygen inför högskola och läste ett år med kärnämnen på folkhögskola, dock med inriktning på bild och fotografi. Då var det härligt analogt vi fick lära oss. Stå i mörkrum och fumla med kamerafilm, sedan stå i labbet och belysa fotopapper och doppa i vätskor. Jag bodde på internat i anslutning till skolan, i ett pyttelitet rektangulärt rum där det blott fick plats en säng, en garderob, ett skrivbord och ett handfat, plus en hylla på väggen med två plan. Jag lyckades knöla in en liten hurts som jag ställde en ynklig TV på. Jag fick låna en TV-antenn av en lärare och försökte så gott jag kunde att spreta den åt rätt håll ovanpå TV:n. Ettan och fyran fick jag in, ibland fick jag även kolla på tvåan. ;P Kök, dusch och toalett delades med övriga på internatet. Internet hade man tillgång till så länge skolans lokaler var öppna. Men man kunde närhelst man ville gå och jobba i fotolabben, för internatnyckeln funkade även där. Då tecknade jag även en del serier, som jag sedan satt och renritade i tusch på ljusborden som egentligen är till för negativ. Alltid mitt i natten, ensam, total tystnad. Skolan låg ca en halvtimme med buss utanför Stockholm, men jag minns detta som en mycket härlig tid i livet. Känsloliv som gick upp och ner med både livlig lycka och förintande olycka, men ett trevligt kapitel i livet på så många andra sätt ändå. Fotolabbet skänkte harmoni och känslostormarna gjorde en kreativ. Utbildningen avslutades med en utställning och jag har även hunnit med ett par utställningar till sedan dess. Sedan fortsatte det lite på samma sätt. Folkhögskolan tog ett år och den sommaren, 2004, fick jag jobba som spärrvakt i tunnelbanan. En veckas semester hade jag den sommaren och det var förstås den årliga Medeltidsveckan som jag inte kompromissade med. När jag hade tjänst i Alviks spärr eller hade alternerande tjänst, så käkade jag i mässen där spärrvakter, spårvagnsförare och tunnelbaneförare samlades. Strax efter Medeltidsveckan, framåt slutet av mitt sommarjobb, så lunchade jag en dag i mässen och var lagom sliten. (Jag fick ofta så kallade uttjänster, då man öppnar, alltså får man gå upp typ tre på morgonen och jag är mer typen som går och lägger mig vid den tiden...) Då var det hur som helst två killar som satte sig vid mitt bord där jag tidigare suttit ensam och en av dem vände sig plötsligt till mig och sade: - Ursäkta, men såg inte jag dig på Clematis denna Medeltidsvecka? Jag kände inte igen honom, men han beskrev var han hade sett mig och mitt gäng. Himla liten värld. =) Vi höll lite kontakt över internet och träffades ett par gånger över fika, men det var inte förrän sommaren 2006 som vi på allvar började hålla kontakt och umgås och i början av 2007 blev vi ett par. Och Love är ju den nya och hittills längsta Kärleken, som jag ska gifta mig med 2011. ;) Hur som helst, jag jobbade lite, pluggade lite, jobbade lite... 2005 var året då jag fick min första helt egna lägenhet i Stockholm, förstahandskontrakt! (Då hade jag alltså varit i Stockholm sedan 1999.) Långt ut på pendeltågslinjen, men närmare Gotland i alla fall. ;) En jättegullig etta på 29 kvm med kokvrå. Jag fick välja tapet själv och än idag kan jag sakna min lilla lägenhet. Vårterminen 2006 kom jag in på högskolan och jag skaffade eb studentlägenhet i Solna. Vårterminen 2009 tog jag examen och nu sitter man här i direktsändning. Det tog en fasligt lång tid. ;) Vi har flyttat till väderkvarn (en barndomsdröm från min sida) denna sommar, jag har en galen hund som får mig att både skratta och slita mitt hår i frustration, en skrikande katt, en förstående fästman. Känslostormarna försvinner aldrig i ett hus med två esteter, där den ena fotograferar och den andra sjunger - bild och ljud. Kreativiteten flödar och jag skulle helst vilja ta kort hela tiden. Det är bara att säga till!

Hänger på trenden, även om det inte lär bli varje dag. ;)

Dag 01 - Om mig.
Dag 02 – Min första kärlek.
Dag 03 – Min bästa vän
Dag 04 – Det här åt jag i dag.
Dag 05 – Mitt hår
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Mina djur
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Något jag skapat
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – En vana som jag önskar att jag inte hade
Dag 12 – Fem webbsidor som jag ofta är inne på
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad jag hade på mig idag
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Mina ögon
Dag 17 – En bild som är från när jag var liten
Dag 18 – En bild på mig och min familj
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Min favoritmat
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Min förebild/idol
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – En sak jag önskar jag fick uppleva igen

Jag har dåligt samvete denna vecka. Loke har fått väldigt lite uppmärksamhet, jag har jobbat mycket och varit så slut i framför allt huvudet när jag kommit hem. Jag har inte orkat göra särskilt mycket alls med honom, annat än vad nöden krävt så att säga. Idag blev det Lokes dag. Vi åkte iväg till ett för oss okänt skogsområde och promenerade i ett par timmar. Loke fick vara lös större delen av tiden och skötte sig exemplariskt. Härligt nog stötte vi inte på någon eller något annat där ute i skogen. Han har fått en sprillans ny tuggknut och ett tuggben att roa sig med här hemma också. ;)